Ingrid minns

Det är fredag kväll. Jag sitter och stämplar bingobiljetter och gör iordning för att vi kör ju bingo varje måndag för MBTK.
MBTK ja, jag stannar upp i mitt stämplande och tänker, vad är det egentligen jag sysslar med.
Bordtennis – jo, nog vet jag vad det är alltid, inte för att jag kan spela, men arbeta och jobba för vår klubb ska kunna existera, det kan jag.
Nu är det väl inte så svårt att få ihop pengar som förr, även om det rör sig om en halv miljon i omsättning på året.

Men när jag ser tillbaka efter 30 år, så vill jag både skratta och gråta.
Som den gången Ingvald skulle (då som nu) försöka få en lokal att träna bordtennis i.
Året var 1944, krig och besvärligt på alla sätt.
Klubben var nystartad och Ingvald uppvaktade stadsfullmäktige för att höra om vi kunde få vara i Ormås skola.
Javisst, om han kom ner och visade bollen vi skulle spela med, så att det inte blev åverkan på lokalen av detta spel.
Ack ja, inte visste dom gubbarna vad bordtennis var inte.

Det fanns fler episoder – som när vi bjudit in fritidsstyrelsen i Mölndals Stad i Blåbandslokalen och vi (Ingvald och jag) var där före och gjorde iordning.
Vi hade beställt film, som vi skulle visa, men ve och fasa, precis när alla kommit och bänkat sig och klockan var sju fick vi höra att någon film inte kommit.
Det var ingen glad Ingvald som fick gå fram och be om ursäkt och förklara det hela. Han som trott att kanske skulle fått lite bidrag till klubben, när dom sett bordtennisfilmen och kanske blivit intresserade.

Ja, nog var det bekymmer, men dom glömde man när det var spel ¨om 0¨. Henry stod på ena sidan bordet och spelade för allt han var värd.

Inte tyckte jag det var så besvärligt heller att hjälpa Ingvald och dra bordtennisbordet på en kärra uppför ¨Kråkan¨ till Grevedämmet på en söndag, när A-laget skulle spela match i div 2. Det enda bordet vi hade!

Eller när vi några i klubben åkte och köpte virke till en dansbana som dom byggde i Gunneboskogen.

Jag hjälpte till att cuprinola hela banan en Kristihimmelsfärdsdag.
För se vi hade gjort upp en fantastisk plan.
Vi skulle anordna dans och ha flera lotteristånd och skjutbana.
Och jag minns hur Gösta Svanlind körde med sin gamla gröna Citroén och hämtade grejor jag lånade ut.
Vi skulle sälja varm korv och kaffe, och jag minns inte allt.
Dagen var inne, vi hade tryckt dansbiljetter och inträdesbiljetter och verkligen gjort allt bra.
Men det var något som vi inte hade tänkt på. REGN.
Å regna gjorde det som om himlen var öppen.
Det kom 3 personer på lördag och dom fick biljetterna tillbaka.
Det var inga glada funktionärer (med polisbricka på bröstet) som åkte med mig och Ingvald hem, Henry, Ove, Gösta och fler med dom.
Men det kom en söndag, oj, oj, vilket väder!
Strålande resultat, jag tror det blev 1.000 kr i vinst när allt var betalt.

Visst minns jag väldigt mycket som hänt på 30 år i klubben, men det blir för mycket att skriva om, som t ex när jag alltid kokade kaffe och hade bakat bullar som jag sålde för 15 öre vid varje match vi spelade i Kvarnbyskolan. För se vi måste ha ihop 15 kr för att spelarna skulle ha 5 kr var efter matchen att gå och äta för.
Gunvor och jag sålde gott och varm korv i Sörgårdshallen, när det var tävlingar där, och Gunvor jagade dom som försökte smita från betalningen.

Vi hade också hand om garderoben på dansen i Folkets Hus på lördagarna.
Vi började en Trettondagsafton. Vi summerade hela 50 kr i vinst och var glada för det när vi kl 2 på natten promenerade hem (hade ej bil).
Alla medlemmar skulle hjälpas åt, men det blev mest Kindblad, Ingvald och jag som fick stå där nästan varje lördag.

Ja, nog om arbete. Men apropå Kindblad! Det har också passerat många, många spelare och ledare inom klubben på 30 år (mest spelare förstås).
Jag minns när Kindblad kom. En blyg och försynt man, som inte sa många ord och absolut inga svordomar hördes från hans mun.

Roy Olsson var tränare för A-laget några år och en kväll kom jag dit en kväll i ett ärende. Då höll han på att hoppa kråka med Åke Edberg, Göran Berg, Bert-Ive Karlsson m fl. Ja, det var tider det!

Nej, nu måste jag skynda mig och greja färdigt dom här biljetterna.
Det är ju DM i X-huset 1974, och vi har ju spelare som heter duga. Kjell, Åke, Åke.
Fast jag tror, att Ingvald var nervös ändå, att vi inte skulle vinna.
Ja, bordtennis är bordtennis, alltid lika nervpillrande att se på. Det har ingen betydelse om året är 1944 eller 1974.